Vill bara lägga in en snygging från Facehunter innan jag börjar:
Hon gör mig så glad...
Fast i och för sig är jag ganska glad ändå. (Bortsett från att jag är trött och hungrig, vill säga.) Min pojkvän är underbar, min mamma är ganska skaplig (vilket är ett upplyft för hennes del), jag är just nu ensam hemma i några timmar framöver, jag har en ny säng som älskar mig lika mycket som jag älskar den, vilken Valter kommer ikväll och ska dela med mig... Alldeles, alldeles underbart!
I måndags däremot, gjorde jag en väldigt korkad grej... Som jag tyckte var jättebra från början, men sen undrade jag vad det var för fel på mig.
Det är nämligen så att sedan jag träffat Valter anser jag mig inte ha något liv utan honom. Gulligt tycker kanske vissa, pina tycker både jag och Valter. Och med att jag inte har något liv utan honom menar jag att så fort han gör någonting utan mig, sitter jag ensam hemma alldeles handlingsförlamad och låter bara dagen segla förbi. Det är hemskt. Och pinsamt. Jag menar, hur charmigt är det på en skala? "Oh no, min pojkvän har vänner men inte jag, då tänker jag sitta här tills han kommer tillbaka, och inte göra nånting".
Nä, precis.
Så i vilket fall var min plan att jag inte skulle träffa Valter på en vecka. Eller, klart vi kunde hälsa på varann i korridorerna i skolan, men vi fick inte umgås på fritiden. Sekunderna efter att jag hade ringt och sagt det till honom i måndags stod jag där som ett fån. "Jaha, vafan nu då?" var tanken som surrade i huvudet och sa åt mig att jag var en idiot.
Och så förstod jag ju dessutom att det var försent att ändra sig, försent att gå runt reglerna, för jag visste att Valter skulle hålla hårt på det.
Men så i onsdags, fyra dagar efter att vi senast setts (och det är en väldigt lång tid för oss två) åkte jag och såg på hans konsert i skolan. Det var ju inte emot reglerna, jag skulle inte umgås med honom. Bara klä mig i väldigt heta kläder, sukta efter min väldigt heta pojkvän på scenen, och känna att han i alla fall fortfarande ville ha mig också. Och det ville han.
Senare på kvällen, när jag kommit hem, ringde han mig och sa, "Om jag mordhotar dig, då måste du väl komma hit? Då har du ju inget val?" Nä, det hade jag ju absolut inte. För jag menar, mordhot, det är allvarliga saker. Vad skulle jag göra? Så jag åkte dit, med ett leende på läpparna, och mötte världens bästa pojkvän i dörren. För det är ju det han är.
Så kanske fick jag inte ut det jag hade tänkt mig med mitt påfund, men sen nåt så mycket bättre.
Att Valter inte kan leva utan mig heller.
Det märks inte när man läser (i och för sig vet jag inte om nån läser min blogg, men det är ju en annan sak), men jag har precis tagit en paus, och stoppat i disk i diskmaskinen, ätit mandlar, Kvikk Lunsj (norsk choklad, skitgod!), en bit fläskpannkaka med lingonsylt och två mackor med jordnötssmör och bananskivor på. Ja, när jag ska fixa mat själv tar det ett tag innan jag bestämmer mig, så då äter jag lite allt möjligt tills jag kommer på den "riktiga" måltiden. Vilket i det här fallet var jordnötssmörsmackorna. Nice ord. Jordnötssmörsmackorna.
Nog om det. Jag var på sjukhuset idag, jag skulle röntga bihålorna i näsan efter min förkylning. Det kändes lite dumt, eftersom det var ett tag sedan jag var förkyld, men det var gratis så varför inte. Det komiska var ju att jag åkte till fel sjukhus.
Jag åkte till Östra sjukhuset istället för Västra Frölundas specialistsjukhus. De som bor i Göteborg vet att det är en bit. 45 minuter med spårvagn, rättare sagt. Så jag ringde Valter, och bara skrattade åt alltihop. Jag menar, vad skulle jag göra? Hade jag inte skrattat åt det hade jag fått ångest och bara stått där, i Östras rökruta och kedjerökt resten av dagen. Eller nåt.
Så jag ringde till röntgenavdelningen i Frölunda och det var okej att jag kom sent. Det jobbiga var bara att jag kunde inte prata med Valter hur länge som helst, för han jobbade. Och jag hittade inte min iPod (hädanefter, ajPådd) när jag gick hemifrån heller, så den hade jag inte med mig. Trodde jag.
För jag är nämligen en sån människa som sitter på en spårvagn i 45 minuter, utan nån att prata med, utan nåt att läsa, och märker först när jag står framför ytterdörren hemma igen och ska leta efter nycklarna - att ajPådden låg i innerfickan hela tiden. På sin rätta plats. Där jag trodde att jag letat men väldigt tydligt inte.
Nämnde jag innan att jag kan vara väldigt pantad?
Vi hörs.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar