Because I'm worth it.

Jag skulle egentligen spinna vidare på fler konstigheter där i förra inlägget, som bland annat handlade om stulna jackor med mera. Den som är nyfiken får maila, eller bara fråga mig personligen.

Igår spelade Valter och Essy på Sjöfartsmuséet. Det var mysigt med solnedgångsljus bakom dem. Valter sjöng Biscuits och berättade att den faktiskt handlade om när vi två träffades och åt kakor precis där utanför. Så pekade han på mig och sa nåt om "...min flickvän i bling-bling-tröjan". Det vill säga, min krämvita siden-knytblys. Han väljer sina ord med stil, det må jag säga. Art var där också, han var konfrencier (hur stavas det? Det känns fel..). Det var roligt att se honom igen, det var typ ett år sedan sist. Han har ju sån humor.

Ja, det var väl ganska mysigt förutom att det kändes som att jag skulle svimma. Jag var så otroligt varm, på grund av ett antal faktorer. Det var varmt där inne, min blus lät inte riktigt min hud få andas ordentligt, jag hade fruktansvärd mensvärk, och dessutom - moster Heidis samtal fem minuter innan jag kom dit.

Jag har antagligen fått jobb.
På Stuk Manufaktur.
Stuk fucking Manufaktur.


..HALLÅ?!

Ena delägaren tatuerar sig hos henne (som hela resten av den här världen), och jag har ingen aning om hur de kom in på det, men på något vänster fick Heidi fram att jag behöver jobb. Hon nämnde dessutom att jag praktiserat på Top Shop men inte kommit riktigt överens med tjejerna (läs: the bitches) som jobbade där. Jag blev lite nervös när hon sa det, men tydligen hade han bara svarat att det var förståeligt. Och att Stuk är jättebra, alla öppna kort, inget skitsnack. Det kan jag verkligen tänka mig också. Han fick mitt nummer, och ska tydligen höra av sig om en provdag. Det känns konstigt att vänta på att han ska ringa.
Men jag ska vara lite strategisk, gå dit innan och inte säga vem jag är, bara gå runt och kolla läget. Orientera mig lite så jag har lite koll när det väl är dags.

Min moster är så underbar. Så jävla underbar. Det är förvisso "bara" ett sommarjobb, men va fan, så jävla värt!
Jag har det som i en liten ask! Visst, jag har inte provjobbat än, men det är den lätta biten. Jag har som sagt jobbat i affär innan, både Top Shop och Myrornas. Det kommer gå galant.
Det enda jag är lite nervös över det är att han inte kommer ringa... Han kanske bara sa det för att få rabatt hos Heidi eller nåt, vad vet jag..
Fast nä, nu ska vi inte vara såna. Han kommer ringa. Jag kommer jobba en helgdag för det är det enda jag kommer ha tid med, och då kommer de se vad bra jag är eftersom det är extra stressigt på helger... Och så får jag jobbet och så får jag lägenheten och så kommer allting lösa sig, i allafall i ett par månader framåt, och om jag har T-U-R så behöver de extrapersonal EFTER sommaren också... Om jag har tur.
Peppar, peppar.

Jag kom på en sak igår. Jag läste ut "The Lovely Bones" och som alltid när jag läser den boken grät jag i slutet. Jag kan bara inte låta bli. Och jag vet inte hur det är med andra, men när jag känner att tårarna börjar falla av en anledning, då kommer jag på fler och fler och så sitter jag där och bölar i två timmar efteråt.
Jag tänkte på alla fina människor jag känner.
Jag tänkte på alla förjävliga människor jag känt.
Jag tänkte på Nicole och hennes mamma, som jag tänkt jättemycket på, den senaste tiden. Så klart.
Det är så hemskt. Jag vill göra nånting, sträcka ut en hand, ge dem en tarvlig blomma eller vad fan som helst.
Men vad kan man göra?
Jag tänkte på Charlotte. Underbara Charlotte. Den enda anledningen jag kan sätta pengar på att jag kommer gråta för när jag tar studenten.
Jag tänkte på jobbet. Att det kommer lösa sig. En sån otrolig lättnad.
Jag tänkte på lättnaden.
Och slutligen, tänkte jag på att den här lägenheten, min och Valters lägenhet.

Det är det första stället någonsin, under de arton år jag levat, som jag kommer känna är mitt hem.
Jag kommer känna mig hemma.
Efter jobbet, kommer jag att gå hem. Till mig och min sambo.
Hem.

Efter att ha gråtit i en och en halv timme ringde jag Valter. Jag ville att han skulle förstå hur mycket allting betydde för mig, hur mycket lägenheten redan betyder innan vi ens har den. Hur mycket han betyder.
Jag tror han var för trött för att förstå på riktigt. Men det var okej. Jag hade nog egentligen inte väntat mig nåt annat heller.
Han sa med en sömnig ton att han älskar mig. Jag svarade med en darrig röst. Jag vet inte om han hörde att jag grät.
Sen sa han hejdå. Min röst försvann i tårar, jag kunde inte svara. Så jag lade bara på. Godnatt älskling ville jag säga.

Jag får säga det i kväll i stället.


Nu ska jag gå och ta en förbjuden cigg i mitt fönster. De kommer inte hem igen förrän om typ sex timmar, och tills dess har jag hunnit vädra bort all lukt.
Lucky Strike. Because I'm worth it.

Vi hörs.