Bort.

Som att jag mår bra här.
Som att jag mår bra över huvudtaget.
Som att jag vet vad jag vill.


Jag bara tror att jag vet att jag vill flytta till nord-Norge, och jag ska dit vare sig jag kommer fram till att jag vet eller fortfarande bara tror när jag sätter första foten på planet. Jag ska dit vare sig det visar sig vara fel eller rätt av mig. För i vilket fall så kommer jag vinna på att ha försökt.
Jag är så trött på den är skiten. Jag vill bara härifrån. Alla och allting får mig att må så dåligt, även jag själv får mig att vilja kräkas. Därför ska jag resa iväg och bli en ny Ida, en bättre, fullbordad Ida. För just nu är jag så jävla trött på mig själv. Jag är så trött på att allt jag vill är att bara sticka härifrån, ändå saktar jag ner mig själv undermedvetet, för att jag är rädd. En mes är jag. Jag har fått höra att jag är modig som gör det här. Jag är för fan inte modig. Säg det när jag är där i stället, när jag sitter i mörkret och kylan, med mig själv som enda sällskap, beredd att överleva den blinda vintern. Överleva över huvudtaget.
Jag har så mycket skit som måste bort. Om jag inte får bort det måste jag åtminstone lära mig att putsa upp skiten, lära mig att leva med den.
Lära mig ignorera spökena, eller skratta åt dem.
Jag har fått så mycket psykisk stryk i mitt liv, som jag bara låtit ligga och gnaga på mig under ytan, gråtit åt det i min ensamhet. Självklart har jag släppt in människor, berättat, men jag har bara lärt mig att jag får folk att må dåligt när jag berättar om mitt verkliga jag, min verkliga skit.
Så jag har slutat med det nu. Jag har förstått att den enda som kan hjälpa mig nu är jag själv. Ingen annan.
Det är därför jag måste sticka härifrån. Vara med mig själv, hitta mig själv, lära känna mig själv.
Då blir jag stark. Då blir jag modig.
Just nu är jag bara en liten skit.