Den dagen, den sorgen.

Svalöv i snödrivor.

2009-12-20T16:18:00.003+01:00

Tänkte nu, sådär ett år efter senaste inlägget, börja skriva igen.
Tyckte det var lägligt nu när jag är mer eller mindre fast i en liten byhåla i Skåne, mer eller mindre ensam, och har mer eller mindre julkänsla.
Snarare mindre julkänsla. Mycket mindre.

Ska till Helsingborg om ett par timmar i alla fall, det är ju väldigt mycket mysigare än att sitta här. I morgon ska jag åka till Louisiana i Danmark med min mammas styvmor. Hon är fin hon.

Det slutar inte snöa här, det är faktiskt rätt läskigt.
Jag har skämtat om att jag kanske blir insnöad, men nu börjar jag nästan bli orolig... Går jag ut försvinner benen upp till anklarna under snön, så det är en del..

Innan jag avslutar vill jag passa på att göra lite reklam:

http://socialtsjalvmord.blogspot.com
Min och Areks blogg som just påbörjats, där vi ger varandra ett uppdrag en gång i veckan. Namnet "Socialt Självmord" talar för sig själv...

http://awfulwasteland.blogg.se
Ryan och Emmas fotoblogg där de lägger upp jättemycket fint, bland annat är jag med lite här och där...

Check it out!

Nu måste jag gå och käka och packa inför resan som förhoppningsvis går väl - man vet ju fan aldrig med Skånetrafiken, speciellt nu när det är snö överallt...

Hej.

Systrar skall hålla samman.

2009-01-29T02:55:00.001+01:00

Har skapat en systerblogg - http://vemstalden.blogspot.com
Den är främst en bildblogg.
Kolla in den!

Bort.

2008-10-24T12:21:00.006+02:00

Som att jag mår bra här.
Som att jag mår bra över huvudtaget.
Som att jag vet vad jag vill.

Jag bara tror att jag vet att jag vill flytta till nord-Norge, och jag ska dit vare sig jag kommer fram till att jag vet eller fortfarande bara tror när jag sätter första foten på planet. Jag ska dit vare sig det visar sig vara fel eller rätt av mig. För i vilket fall så kommer jag vinna på att ha försökt.
Jag är så trött på den är skiten. Jag vill bara härifrån. Alla och allting får mig att må så dåligt, även jag själv får mig att vilja kräkas. Därför ska jag resa iväg och bli en ny Ida, en bättre, fullbordad Ida. För just nu är jag så jävla trött på mig själv. Jag är så trött på att allt jag vill är att bara sticka härifrån, ändå saktar jag ner mig själv undermedvetet, för att jag är rädd. En mes är jag. Jag har fått höra att jag är modig som gör det här. Jag är för fan inte modig. Säg det när jag är där i stället, när jag sitter i mörkret och kylan, med mig själv som enda sällskap, beredd att överleva den blinda vintern. Överleva över huvudtaget.
Jag har så mycket skit som måste bort. Om jag inte får bort det måste jag åtminstone lära mig att putsa upp skiten, lära mig att leva med den.
Lära mig ignorera spökena, eller skratta åt dem.
Jag har fått så mycket psykisk stryk i mitt liv, som jag bara låtit ligga och gnaga på mig under ytan, gråtit åt det i min ensamhet. Självklart har jag släppt in människor, berättat, men jag har bara lärt mig att jag får folk att må dåligt när jag berättar om mitt verkliga jag, min verkliga skit.
Så jag har slutat med det nu. Jag har förstått att den enda som kan hjälpa mig nu är jag själv. Ingen annan.
Det är därför jag måste sticka härifrån. Vara med mig själv, hitta mig själv, lära känna mig själv.
Då blir jag stark. Då blir jag modig.
Just nu är jag bara en liten skit.

-Ursäkta fröken, var finns närmaste verklighetsflykt?

2008-06-22T17:46:00.003+02:00

Jag är så trött. Jag åt kall risgrynsgröt med hallonsylt innan och tänkte att det nog ser precis likadant ut i mitt huvud. Kallt, geggigt, kletigt. Grötigt.
Somnade efter att jag kommit hem från jobbet framför tv:n, där en charmig och tjock britt byggde en tryckpress baserad på anteckningarna om Gutenbergs på fjortonhundra-talet. Det var jätteintressant, men jag var alldeles för trött.
Vaknade nyss av ett sms från chefen på Stuk. Han vill att jag ska skissa fram något slags clubmärke till kepsar och pikétröjor. Att vakna av ett sådant sms när man är dödstrött får in en i något slags konstigt mood, ett overkligt mood. Men det är sjukt spännande.
Det kanske märks på sättet jag skriver att jag inte är riktigt med själv. Jag fortsätter en annan gång när jag är piggare.

Vill bara nämna att jag slutat röka.
Och att vi, jag och Valter, flyttar in i världens snyggaste lägenhet den andre juli. Om lite mer än en vecka.

Så underbart.
Så overkligt.

Det lönar sig.

2008-06-01T11:54:00.002+02:00

Passa barn och låt dem du passar barnen åt veta att du är jättetrött efter en lång dag på jobbet.
Då får du 600 spänn och fyra par skor.

Najs som fan.

det finns alltid plats för en fika med en vän.

2008-05-26T15:27:00.007+02:00

n professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."

Jag tyckte det var lite fint. Bra att tänka på.

Stuk gick för övrigt skitbra, jag vet dock inte än om jag har fått det, ska fika med Markus här i dagarna, han jobbade inte i lördags så han sa att han ville höra vad jag tyckte och sådär. Tydligen hade de andra skickat sms till honom och skrivit att jag var helt grym... Det var väldigt trevligt att höra. Jag hoppas så innerligt att jag får jobbet, för jag hade så jävla roligt. De som jobbade där var så underbara! Jag kom överens med alla, och när jag sen gick och käkade mina äpplen på lunchen satte jag mig i den underbara solen vid kanalen... Och drömde om att få sitta där varje dag, resten av sommaren. Hoppas.

En annan trevlig sak är mina betyg. I engelskan fick jag VG+, fast pluset syns ju inte, i matte fick jag ett poäng ifrån MVG, och hur det gick till är ju ett mysterium utan dess like. Svenskan har inte satts än eftersom jag inte är klar med kursen, men jag MÅSTE få mer än i matten - jag kommer inte kunna stå ut med att ha samma betyg i ämnet jag hatar som det ämnet som är ett av mina bästa... Det går bara inte. Men så ska jag få ett MVG också, det är bara så.

Jag har en bra dag idag. Förutom mensen som igen har börjat bråka och hållt sig kvar nu i nästan två veckor - så har jag en väldigt bra dag idag. Jag läser på i min svenskabok; Jonas Gardells Fru Björks Öden och Äventyr, ritar lite, äter lite chokladglass, dricker lite chai-te, målar lite i roliga barn-målarböcker, lyssnar på både lite musik och john Ajvide Lindqvists Låt den Rätte komma in som jag har på ljudbok och dessutom sitter jag och letar inspiration på internet.
Som den här bilden. Jag gillar inte rosa, men det var bara så jävla fint gjort. Jag vill göra nåt liknande.

Jag har en bra dag idag.

Vi hörs.

Kors i taket

2008-05-15T11:41:00.003+02:00

Aah, uppdatering!! Markus (Stuk-killen) ringde minuter efter att jag lagt upp inlägget! Herrejävlar...
Ungefär såhär:
"Hej, det här är Markus från Stuk! Jag har hört att du är jätteduktig, så jag tänkte fråga om du har lust att provjobba hos oss nån dag?"
"Åh, vad roligt! Jättegärna!"
"Hehe, ja, vi har ganska fullproppat med provjobbare, men jag tänkte kanske nästnästa lördag, det är lönehelg då så det kan ju bli extra kul för dig när det är massa saker som händer!"
"Ja, det låter jättebra!"
"Hehe, ja men vad bra. Jag finns på plats, och du får helst inte ha märken på dig som vi inte säljer, exempel Giorgio Armani eller Dolce&Gabbana."
"Haha, det är ingen fara."
"Bra, då gör vi så att du får komma klockan tio på morgonen och sen får du jobba till ungefär tre-fyra. Ta med information som personnummer, bankkonto och så vidare. Är det några frågor så kan du få mitt nummer?"
"Ja det kan jag ju ta. Var det nästa lördag alltså?"
"Ja men visst, den 24 maj."
"Åh, vad kul! Jag är där då!"
"Haha, ja men det låter suveränt! Om vi inte ses innan dess så ses vi då! Du får ha det så bra!"
"Ja, detsamma!"

Slutsats:
Varenda gång jag sa att det skulle bli roligt skrattade han.
They are so gonna love me.

Oh, den ciggen i fönstret har nu officiellt blivit ett firande!!
...Frågan är om jag inte ska smutta lite på min Caprice Kir också...

Kärlek!

Because I'm worth it.

2008-05-15T10:51:00.006+02:00

Jag skulle egentligen spinna vidare på fler konstigheter där i förra inlägget, som bland annat handlade om stulna jackor med mera. Den som är nyfiken får maila, eller bara fråga mig personligen.

Igår spelade Valter och Essy på Sjöfartsmuséet. Det var mysigt med solnedgångsljus bakom dem. Valter sjöng Biscuits och berättade att den faktiskt handlade om när vi två träffades och åt kakor precis där utanför. Så pekade han på mig och sa nåt om "...min flickvän i bling-bling-tröjan". Det vill säga, min krämvita siden-knytblys. Han väljer sina ord med stil, det må jag säga. Art var där också, han var konfrencier (hur stavas det? Det känns fel..). Det var roligt att se honom igen, det var typ ett år sedan sist. Han har ju sån humor.

Ja, det var väl ganska mysigt förutom att det kändes som att jag skulle svimma. Jag var så otroligt varm, på grund av ett antal faktorer. Det var varmt där inne, min blus lät inte riktigt min hud få andas ordentligt, jag hade fruktansvärd mensvärk, och dessutom - moster Heidis samtal fem minuter innan jag kom dit.

Jag har antagligen fått jobb.
På Stuk Manufaktur.
Stuk fucking Manufaktur.

..HALLÅ?!

Ena delägaren tatuerar sig hos henne (som hela resten av den här världen), och jag har ingen aning om hur de kom in på det, men på något vänster fick Heidi fram att jag behöver jobb. Hon nämnde dessutom att jag praktiserat på Top Shop men inte kommit riktigt överens med tjejerna (läs: the bitches) som jobbade där. Jag blev lite nervös när hon sa det, men tydligen hade han bara svarat att det var förståeligt. Och att Stuk är jättebra, alla öppna kort, inget skitsnack. Det kan jag verkligen tänka mig också. Han fick mitt nummer, och ska tydligen höra av sig om en provdag. Det känns konstigt att vänta på att han ska ringa.
Men jag ska vara lite strategisk, gå dit innan och inte säga vem jag är, bara gå runt och kolla läget. Orientera mig lite så jag har lite koll när det väl är dags.

Min moster är så underbar. Så jävla underbar. Det är förvisso "bara" ett sommarjobb, men va fan, så jävla värt!
Jag har det som i en liten ask! Visst, jag har inte provjobbat än, men det är den lätta biten. Jag har som sagt jobbat i affär innan, både Top Shop och Myrornas. Det kommer gå galant.
Det enda jag är lite nervös över det är att han inte kommer ringa... Han kanske bara sa det för att få rabatt hos Heidi eller nåt, vad vet jag..
Fast nä, nu ska vi inte vara såna. Han kommer ringa. Jag kommer jobba en helgdag för det är det enda jag kommer ha tid med, och då kommer de se vad bra jag är eftersom det är extra stressigt på helger... Och så får jag jobbet och så får jag lägenheten och så kommer allting lösa sig, i allafall i ett par månader framåt, och om jag har T-U-R så behöver de extrapersonal EFTER sommaren också... Om jag har tur.
Peppar, peppar.

Jag kom på en sak igår. Jag läste ut "The Lovely Bones" och som alltid när jag läser den boken grät jag i slutet. Jag kan bara inte låta bli. Och jag vet inte hur det är med andra, men när jag känner att tårarna börjar falla av en anledning, då kommer jag på fler och fler och så sitter jag där och bölar i två timmar efteråt.
Jag tänkte på alla fina människor jag känner.
Jag tänkte på alla förjävliga människor jag känt.
Jag tänkte på Nicole och hennes mamma, som jag tänkt jättemycket på, den senaste tiden. Så klart.
Det är så hemskt. Jag vill göra nånting, sträcka ut en hand, ge dem en tarvlig blomma eller vad fan som helst.
Men vad kan man göra?
Jag tänkte på Charlotte. Underbara Charlotte. Den enda anledningen jag kan sätta pengar på att jag kommer gråta för när jag tar studenten.
Jag tänkte på jobbet. Att det kommer lösa sig. En sån otrolig lättnad.
Jag tänkte på lättnaden.
Och slutligen, tänkte jag på att den här lägenheten, min och Valters lägenhet.

Det är det första stället någonsin, under de arton år jag levat, som jag kommer känna är mitt hem.
Jag kommer känna mig hemma.
Efter jobbet, kommer jag att gå hem. Till mig och min sambo.
Hem.

Efter att ha gråtit i en och en halv timme ringde jag Valter. Jag ville att han skulle förstå hur mycket allting betydde för mig, hur mycket lägenheten redan betyder innan vi ens har den. Hur mycket han betyder.
Jag tror han var för trött för att förstå på riktigt. Men det var okej. Jag hade nog egentligen inte väntat mig nåt annat heller.
Han sa med en sömnig ton att han älskar mig. Jag svarade med en darrig röst. Jag vet inte om han hörde att jag grät.
Sen sa han hejdå. Min röst försvann i tårar, jag kunde inte svara. Så jag lade bara på. Godnatt älskling ville jag säga.

Jag får säga det i kväll i stället.

Nu ska jag gå och ta en förbjuden cigg i mitt fönster. De kommer inte hem igen förrän om typ sex timmar, och tills dess har jag hunnit vädra bort all lukt.
Lucky Strike. Because I'm worth it.

Vi hörs.

Det här jordklotet gör att man trampar snett rätt ofta.

2008-05-05T20:28:00.004+02:00

Jag mår konstigt. Allt känns så overkligt.
Konstiga saker händer, solen lyser in mellan gardinerna i vardagsrummet och ljuset i lägenheten är också skumt. Som en dröm. För en stund sedan funderade jag på hur säker man kan vara på att man inte drömmer. Hur ofta har man inte vaknat ur en dröm och i några minuter varit helt säker på att det man drömt faktiskt har hänt? Hur säker kan jag då vara på att det som hänt idag faktiskt hänt, vad har jag för bevis? Absolut ingenting. Förutom morgondagen.

Jag fick tillbaka mitt engelska nationella prov. Listening delen fick jag 27 av 32 på, helt okej. Och Writing delen var också bra - förutom att jag inte skrivit någonting på de fyra sista sidorna vilket jag INTE har något minne av! Jag var helt chockerad när min engelskalärare berättade det, för hur kan man missa fyra sidor? Som tur är har vi förmåner på Kunskapsportalen som det heter där jag pluggar, så jag fick sätta mig idag och skriva det sista. Jättebra gick det. Men fortfarande väldigt konstigt.
Så gick jag ner till sysalen för att hälsa på mina vänner i klassen och vänta på att Valter skulle ringa, han ville prata med mig om någonting. Han ringde tidigare än jag väntat mig, men det var ju bara bra.
Tills jag kom ut och såg hans min och förstod att det inte alls var så bra. Hans pappa hade precis ringt. Hans pappa sa att han från en bombsäker källa hade hört att jag röker på. Hans pappa sa att jag tydligen röker på väldigt ofta till och med. Hans pappa ville inte hyra ut lägenheten till oss längre. Jag blev så jävla förbannad. Vem fan säger nåt sånt?! "Bombsäker källa" som inte ens är sann. Valter hade sagt åt den bombsäkra källan att dra åt helvete vilket jag tycker var ganska bra formulerat.
Så jag ringde Valters pappa och fick prata med honom själv. Han tyckte väl att allt var bra då men ville fortfarande att jag och Valter skulle ta ett pissprov framöver. Det går jag självklart med på men det känns så jävla förnedrande bara.
Men det löser sig.
Jag och Valter hade ett långt snack efter det som verkligen behövdes, vilket innehöll bland annat att vi måste spendera mer tid med varandra, prata mer med varandra. Fan vad viktigt det är. Och så det här med mitt jobb. Jag måste ha ett jobb! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag får panik!
Det måste lösa sig nu, annars blir min närmsta framtid och mer därtill ett rent helvete.

Livet som det bjuds mig.

2008-04-28T13:41:00.007+02:00

Jag har fått reda på att det finns folk som läser min blogg (!), så det kanske vore bra att uppdatera den då och då... Sista inlägget var för exakt 21 dagar sedan, så det är ju så dags nu...
Jag vet inte om mitt liv är så intressant just nu, jag pluggar ju bara mestadels, du kan säkert hitta en blogg som i nuläget är otroligt mycket mer intressant än min. Men jag har vissa nyheter.

För de som inte vet flyttar jag hemifrån i sommar. Jag och Valter har fått en lägenhet på Pater Nostergatan här i Majorna, och vi kommer flytta in där antingen första juli eller första augusti, inte riktigt bestämt än. Datumet vi fick var förste juli, men Valter funderar på om vi kanske ska ta den förste augusti i stället, så jag får mer tid på mig att skaffa ett jobb. För jag måste verkligen ha ett jobb.

Det är till att bli vuxen nu.

Ta studenten. Skaffa lägenhet. Skaffa jobb. Bil kanske (är med i Volvos tävling, kanske får en sån fin med molnmönster på). Bli sambo. Det låter så konstigt, sambo. Jag har någon slags idé om att man måste vara äldre för att kunna kalla sig sambo. Så är det inte - i sommar blir jag sambo. Med min pojkvän the one and only som endast sov två timmar i natt. Och när jag tänkte "nu förstår han kanske hur jag alltid har det", slog det mig att jag har börjat sova om nätterna igen. Jag kan inte minnas när det började, men jag har någon slags svag känsla av att det kanske började när jag började hårdplugga. Det här med studenten borde kanske göra mig orolig även på nattetid så jag skulle ha ännu värre sömnproblem... men så är det inte. Jag funderar på om det kanske är för att jag faktiskt sliter ut mig i skolan. Och blir trött. Och SOVER. Vad underbart det är att tänka på det. Jag sover faktiskt. Under ungefär ett års tid har jag nämligen haft en riktigt dålig vana. Jag kan vara hur trött som helst, det spelar ingen roll - somnar när jag ska somna; men mitt problem är att jag vaknar igen. Och inte somna om. Ett exempel: Jag somnar elva, sen vaknar jag ungefär vid två på natten, och somnar kanske vid fyra-fem igen. Går upp typ sju... Är meningen, men så blir det ju inte. Jag försover mig och vaknar tio i stället. Och så många saker jag testat, för att göra det bättre. Det enda jag aldrig provade var sömntabletter. Och att plugga ihjäl mig i skolan.
Sistnämnda skulle jag tydligen gjort för längesedan. Av olika anledningar.

Fan vad ball jag är. Jag tar studenten snart. Om en månad, nästan exakt.
Jag får rysningar.

Jag var modell också.

Underklädesmodell, mer exakt. På Världskulturmuseet, av alla ställen. Treorna på vårat program - Hantverksprogrammet på Angered - anordnar varje år en modevisning. Så i år var det år klass tur. Den blev så lätt bäst. Jag tror det var 200-300 gäster. 250 modeller, jag en av dem. Jag gick för Therese i paralellklassen, vi har kommit varann jättenära nu. Jag fick toppen, hihi... Det var så otroligt roligt, jag tycker det är så synd att jag är så otroligt kort, annars hade jag velat göra det där i resten av mitt liv! Dessutom gick jag ju bara med ett plagg på museet... Fick dock leda en gång till när vi gick ut allihop.
Och sen, för någon vecka sedan hade Angeredsgymnasiet någon grej på Brew House, som nån slags reklam för niorna. Då gick jag fyra gånger på catwalken. Så jäkla kul! Tydligen var ajg den som såg bäst ut också, för alla bara sprang ut och sprang in... Valters klass hade en Schlagerfestival samma kväll också, så han var ju i samma byggnad hela dagen, och JUST som vår modevisning var skulle Ny Musik ha möte på övervåningen, så han missade mig... Väntar fortfarande på bilderna, så han kan få se ändå vad fin jag var.

Nu tjatar jag bara.

Jag har fått tillbaka mitt "stånd" för övrigt.
Jag har inte kunnat rita sedan jag började plugga till studenten, på två månader med andra ord.
Men igår "fick jag upp den". Jag ritade två teckningar på raken. Kanske inte så fantastiska, men det var nåt.
Och mer ska det bli.

Nu ska jag gå och göra någon slags mat. Jag är skithungrig.
Sen vet jag inte vad jag gör. Ritar, läser, se på tv. Eller kanske spela lite Pokémon.
Idag är det min dag, och jag ska göra precis det jag känner för.

Puss på dig, Erika.
Jag vill inte lova något som jag inte kan hålla, men vad sägs om en fika efter att studiebidraget kommit? Får se på den saken.

Vi hörs.

Barnboksinspiration

2008-04-07T15:41:00.007+02:00

Okej. Här är en teckning inspirerad av den lilla jonglerflickan i "Den Röda Tråden".
Som jag lovade skulle jag scanna in bilderna så småningom.

Det är den enda färdiga, men här är en skiss på mrs. Humpty Dumpty, självklart inspirerad av Humpty Dumpty i "Lupinella". Se mitt inlägg "Inspirera Mera!" för bilder från boken.

Återkommer med fler...

Fucking Nukebox, bitch!

2008-03-22T18:50:00.002+01:00

Valter Nilsson, Arvid Lindström och Aron McFaul!
Video av Ossian Melin

Ett estetiskt tillägg.

2008-03-14T13:42:00.007+01:00

Och en annan sak.
Två favoriter i min estetiska vardag är: http://www.colourlovers.com och illustratören Liselotte Watkins.
Så då undrar jag, varför inte slå ihop dem båda?
Resultat:

Ville bara säga det.

Jordnötssmörsmackorna

2008-03-14T12:31:00.007+01:00

Jag är sjukt trött. Och sjukt hungrig. Ändå gör jag det här.
Vill bara lägga in en snygging från Facehunter innan jag börjar:

Hon gör mig så glad...
Fast i och för sig är jag ganska glad ändå. (Bortsett från att jag är trött och hungrig, vill säga.) Min pojkvän är underbar, min mamma är ganska skaplig (vilket är ett upplyft för hennes del), jag är just nu ensam hemma i några timmar framöver, jag har en ny säng som älskar mig lika mycket som jag älskar den, vilken Valter kommer ikväll och ska dela med mig... Alldeles, alldeles underbart!
I måndags däremot, gjorde jag en väldigt korkad grej... Som jag tyckte var jättebra från början, men sen undrade jag vad det var för fel på mig.
Det är nämligen så att sedan jag träffat Valter anser jag mig inte ha något liv utan honom. Gulligt tycker kanske vissa, pina tycker både jag och Valter. Och med att jag inte har något liv utan honom menar jag att så fort han gör någonting utan mig, sitter jag ensam hemma alldeles handlingsförlamad och låter bara dagen segla förbi. Det är hemskt. Och pinsamt. Jag menar, hur charmigt är det på en skala? "Oh no, min pojkvän har vänner men inte jag, då tänker jag sitta här tills han kommer tillbaka, och inte göra nånting".
Nä, precis.
Så i vilket fall var min plan att jag inte skulle träffa Valter på en vecka. Eller, klart vi kunde hälsa på varann i korridorerna i skolan, men vi fick inte umgås på fritiden. Sekunderna efter att jag hade ringt och sagt det till honom i måndags stod jag där som ett fån. "Jaha, vafan nu då?" var tanken som surrade i huvudet och sa åt mig att jag var en idiot.
Och så förstod jag ju dessutom att det var försent att ändra sig, försent att gå runt reglerna, för jag visste att Valter skulle hålla hårt på det.
Men så i onsdags, fyra dagar efter att vi senast setts (och det är en väldigt lång tid för oss två) åkte jag och såg på hans konsert i skolan. Det var ju inte emot reglerna, jag skulle inte umgås med honom. Bara klä mig i väldigt heta kläder, sukta efter min väldigt heta pojkvän på scenen, och känna att han i alla fall fortfarande ville ha mig också. Och det ville han.
Senare på kvällen, när jag kommit hem, ringde han mig och sa, "Om jag mordhotar dig, då måste du väl komma hit? Då har du ju inget val?" Nä, det hade jag ju absolut inte. För jag menar, mordhot, det är allvarliga saker. Vad skulle jag göra? Så jag åkte dit, med ett leende på läpparna, och mötte världens bästa pojkvän i dörren. För det är ju det han är.
Så kanske fick jag inte ut det jag hade tänkt mig med mitt påfund, men sen nåt så mycket bättre.
Att Valter inte kan leva utan mig heller.

Det märks inte när man läser (i och för sig vet jag inte om nån läser min blogg, men det är ju en annan sak), men jag har precis tagit en paus, och stoppat i disk i diskmaskinen, ätit mandlar, Kvikk Lunsj (norsk choklad, skitgod!), en bit fläskpannkaka med lingonsylt och två mackor med jordnötssmör och bananskivor på. Ja, när jag ska fixa mat själv tar det ett tag innan jag bestämmer mig, så då äter jag lite allt möjligt tills jag kommer på den "riktiga" måltiden. Vilket i det här fallet var jordnötssmörsmackorna. Nice ord. Jordnötssmörsmackorna.

Nog om det. Jag var på sjukhuset idag, jag skulle röntga bihålorna i näsan efter min förkylning. Det kändes lite dumt, eftersom det var ett tag sedan jag var förkyld, men det var gratis så varför inte. Det komiska var ju att jag åkte till fel sjukhus.
Jag åkte till Östra sjukhuset istället för Västra Frölundas specialistsjukhus. De som bor i Göteborg vet att det är en bit. 45 minuter med spårvagn, rättare sagt. Så jag ringde Valter, och bara skrattade åt alltihop. Jag menar, vad skulle jag göra? Hade jag inte skrattat åt det hade jag fått ångest och bara stått där, i Östras rökruta och kedjerökt resten av dagen. Eller nåt.
Så jag ringde till röntgenavdelningen i Frölunda och det var okej att jag kom sent. Det jobbiga var bara att jag kunde inte prata med Valter hur länge som helst, för han jobbade. Och jag hittade inte min iPod (hädanefter, ajPådd) när jag gick hemifrån heller, så den hade jag inte med mig. Trodde jag.
För jag är nämligen en sån människa som sitter på en spårvagn i 45 minuter, utan nån att prata med, utan nåt att läsa, och märker först när jag står framför ytterdörren hemma igen och ska leta efter nycklarna - att ajPådden låg i innerfickan hela tiden. På sin rätta plats. Där jag trodde att jag letat men väldigt tydligt inte.

Nämnde jag innan att jag kan vara väldigt pantad?
Vi hörs.

Love in a Backward World

2008-03-05T15:00:00.000+01:00

Regisserad av Chris Vincze. Fantastiskt fin.

Inspirera mera!

2008-03-05T12:15:00.004+01:00

Jag blev inspirerad.
Jag tänkte, om jag nu har dessa barnböcker som jag vägrar slänga/ge bort för att jag tycker de är för bra och för unika, varför ska de bara stå där och damma utan att jag gör någonting med dem?
En fantastisk idé slog mig.
Varför inte bli inspirerad? Varför inte rita kläder och klädkollektioner inspirerade av dessa böcker?
Jag planerade att lägga upp bilder ur varje bok, men tydligen så går det inte att hitta. (Så unika är de.) Den enda var "Lupinella", så jag antar att jag får scanna upp bilder själv tillsammans med mina färdiga teckningar.

Böckerna i fråga är dessa:

"Den Röda Tråden" - Tord Nygren
"Hjärtat som ingen ville ha" - Maria Gripe, illustrationer av Hans Arnold
"Fat Charlie's Circus" - Marie-Louise Gay
"En midsommarnattssaga" - Veronica Leo
"An Oba of Benin" (kanske även "A Prince of Islam") - Carol Barker
Jag vet inte om denna bok heter "Lupinella" på orginalspråket, jag hittar det nämligen ingenstans inuti boken, och när jag kikade runt på Google insåg jag att den har en massa olika namn på olika språk.
I vilket fall, det är Binette Schroeder som har skrivit och illustrerat den. Det är även hon som har gjort illustrationerna till just min version av
"Baron von Münchhausen". För övrigt antagligen den sjukaste barnbok (om man nu kan kalla den för det) som någonsin gjorts.

Bilder ur Lupinella.

Sagan är ju då förstås inte svartvit, jag vet inte varför dessa bilder är det.
Här är en annan bok hon gjort, och det jag tycker är lite lustigt med den är att äggfarbrorn till vänster finns i Lupinella-sagan också. Där heter han mister Humpty Dumpty.
Eftersom boken är norsk står det att läsa "Humpty Dumpty har et norsk navn også. Det er Pille Trille. Men Humpty Dumpty er englender. Det er lett å skjønne - bare se på paraplyen. Og naturligtvis høres det på navnet. Og når han snakker også."
I vilket fall; den legendariska mister Humpty Dumpty till vänster som sagt.

Och en annan grej. Hans Arnold.
Han är ju också så sjukt ball.
Jag tänkte försöka göra något inspirerad av honom, vet dock inte om det går.

Jag menar, hans grejer är ju så speciella. Om man tittar på hans bilder, plaggen exempelvis, så är det inte så mycket mer man kan göra. Man kan liksom inte ta det till en ny nivå, för det har han redan gjort. Plus, att jag känner ju med barnböckerna till exempel, att jag kan göra det till någonting, kanske till någonting bättre. Så känner jag absolut inte med Hans Arnolds bilder.
Varför göra om dem om det bara kan bli sämre?

...Nej, jag tror jag lägger ner den biten.
Jag lägger upp de andra bilderna när jag är klar med dem (det kan ta ett tag).

Vi hörs.

Vem är jag då?

2008-02-28T13:01:00.005+01:00

Helvete, jag är skitnojig.
Måste reflektera.

Jag pratade med Valter i telefon förut, innan jag drog till skolan. Jag nämnde att jag hade varit uppe hela natten i natt. Det blev dålig stämning. Eller jag kände det så i alla fall, jag vet inte om han gjorde det.
Han sa att jag inte är samma person som den han träffade.
Fyfan vad dåligt det lät i mina öron.
Jag blev jätteledsen.
Och jättenojig.
Jag menar visst, jag har haft det väldigt motsträvigt på sistonde, förkylning, huvudvärk, mens, mensvärk, familjebråk, skola och så vidare. Jag hade ju sån jävla otur så att allt skulle hända samtidigt. Men det håller ju på att försvinna nu, mensen är ju till och med helt borta.

Men kan jag inte få vara ledsen? Kan jag inte få ha det motigt?
Han är ju min pojkvän, han ska ju vara där för mig.
Och det är han ju, de gånger jag legat och gråtit på nätterna har han legat vaken med mig så länge han förmått.
Men fortfarande så får han mig att känna att jag gör fel på nåt sätt, att jag inte ska reagera som jag gör, att jag inte ska må som jag mår.
Att jag inte får må som jag mår för att det drabbar andra.
Och det är ju klart att jag inte vill må såhär, det hade varit underbart om jag var lika glad som alla andra! Men nu är det så och jag kan inte bara stänga in det, då skulle det ju bli ännu värre.

Tyvärr så gör ju det här mig ännu ledsnare.
Och jag är helt säker på, att skulle jag säga till Valter hur ledsen jag blev för att han sa så, att jag inte är samma person som han träffade, då skulle han direkt börja säga att jag inte ska märka ord, att det inte var så han menade och blaha.
Men det tror jag faktiskt inte på.
Jag älskar Valter nåt så oerhört, och jag tror, hoppas och ber för att det inte ska ta slut mellan oss på väldigt länge.
Jag ser den närmaste framtiden och kanske lite längre ihop med honom.
Jag ser oss som det perfekta paret.

Men vad fan är det här då liksom?

Nu ska jag sätta mig i mitt fönster med en cigg och en kopp te.
Jag skiter i att jag inte får röka där längre, för jag anser att jag behöver det just nu.

Fan också.

Rullskridskodiscofunc

2008-02-27T13:31:00.002+01:00

Usch, det var jobbigt igår.
På grund av min p-stav har jag haft mens i snart en månad, vilket i sin tur har lett till att mina hormoner inte riktigt beter sig som de ska - jag kan gråta i princip när som helst.
Igår när jag kom hem till middagen frågade mamma vad jag hade gjort idag. Jag snäste tillbaka "varför vill du veta det?", varpå hon svarade att hon bara undrade. Jag blev direkt defensiv och trodde att jag hade gjort nåt, att hon skulle skälla på mig. Hon frågar ju aldrig sånt om det inte ligger något bakom.
Sedan när jag låg i min säng och tittade på tv:n förstod jag. För första gången på väldigt länge hade mamma bara för avsikt att vara trevlig mot mig, försöka ta tag i vårt förhållande. Och jag förstörde det.
Jag var så dum.
Och jag grät.
Jag låg därinne ett bra tag, tills jag slutligen tog mod till mig, torkade tårarna och gick ut i vardagsrummet där hon satt.
"Mamma?"
Hon svarade irriterat.
Jag bad om ursäkt.
Hon sänkte tv:n.
"Vad sa du?"
Det var tyst en stund. Det blev ännu jobbigare andra gången.
"Jo, jag ville bara be om ursäkt för att jag snäste åt dig förut. Det var inte meningen, men... du vet. Du säger ju aldrig såna saker."
Hon mjuknade. Såg på mig.
"Okej."
Det var allt hon sa, sedan började hon prata om annat. Jag berättade vad jag hade gjort idag för att kompensera.
Sedan gick jag in på mitt rum igen och fortsatte gråta.
Så jävla jobbigt.

Men i alla fall.
Jag var hos Bintou igår. Hämtade bilderna vi tog innan hon åkte till Gambia.
Det var nämligen så att vi bestämde oss för att klä ut oss och ta foton. Jag ville ha några söta foton som jag kunde ge till Valter. Tanken var ungefär "roligt sexig", vi hade en massa utstyrslar, och bilderna blev väl ganska bra också.
Här är några:

"Teacher/Librarian/Secretary"

"Chinese Pinup"

"Ice Princess"

"Rullskridskodiscofunc"

"Sailor chic"

Jag hoppas han tycker om dem, det gör i alla fall jag (och Bintou). Måste bara få till att skriva ut dem någonstans..

Åh, jävlar! Mitt te blir kallt!
Vi hörs

Påminna mig om vadå?

2008-02-24T04:00:00.002+01:00

Gah. Jag orkar inte.
Jag började på en teckning igår kväll, som jag gjorde klart tidigare idag. Jag kallar den "Påminnelsens gudinna". Den visar en vacker kvinna sittandes på en kudde, med ett ankare i den ena handen, en fjäril i den andra och bakom henne reser sig en påfågel stolt.
Jag gjorde den för min egen del, jag ska hänga upp den över sängen - för att påminna mig själv om hoppet, kärleken och stoltheten.
Redan tycks hon bortglömd och onödig.
Jag vet inte. Jag inbillar mig själv att det är för att jag är sjuk. För att jag har huvudvärk. För att jag haft det i 1 och en halv vecka. För att jag har haft mens i tre veckor.
Humörsvängningar eller nåt.
Jag känner mig så jävla ledsen. Riktigt sådär jävla emoledsen.
Jag sitter här, ensam, äter upp valnötter som jag säkert egentligen inte får röra, istället för potatissalladen och kycklingen som är menade till mig. Men jag vill inte ha den maten. Igår ville jag på nåt sätt tröstäta, för första gången i mitt liv. Jag vet inte om det gick så bra.. jag tror jag har missat hela poängen. För det jag åt var två pannkakor med blåbärssylt och socker, en smörgås med smör och socker och slutligen lite mandlar. Vet inte riktigt om det fyllde någon slags funktion.
Vad som inte gjorde det var ju i af att pengarna tog slut i min mobil igen, så jag inte kunde ringa ledsna telefonsamtal mitt i natten.
Speciellt när jag visste att Valter satt på en buss till klockan fyra, så att jag verkligen hade kunnat ringa någon utan att ha dåligt samvete för att väcka den personen.

Nej fan, jag är trött på det här nu.
Jag ska gå och göra någon vidrig chokladblandning och vänta på att det börjar något program som jag kan ligga och vältra mina känslor över.
Fan.

Fortuna med stort F.

2008-02-21T00:30:00.001+01:00

Halvåret som gått var det ja.
Jäklar, vilka grejer jag varit med om. Det måste nog vara det mest innehållsrika halvåret i mitt liv, när jag tänker efter. Min pojkvän, Valter, han och jag firade ett halvår för lite mer än en månad sen. Officiellt det längsta - och seriösaste förhållandet jag haft. Och tur är väl det. Valter är bäst.
I september fyllde jag arton, och det var väl ganska spännande. Milstolpe. Två veckor senare gjorde jag en abort - 4 månader gammalt foster vilket jag var tvungen att föda ut. Inte att rekommendera. Det tog på mig, kan jag säga. Jävlar, vad dåligt man kan må.
Sedan, i oktober, började jag på min tatuering.

(På bilden är bara axeln med, för att göra en närbild av ansiktet - foten på tatueringen slutar nedanför armvevket)
Jag, och min moster, har hämtat inspiration från min favoritkonstnär, Alphonsé Mucha, gjort det som ett porträtt av mig och sedan stoppat in ett gäng symboler. Dessa symboler är:
ankare = hopp,
svärd = styrka,
fjäril = kärlek,
liljor = renhet,
pensel och fjäderpenna = konstnärlighet, och även mitt stjärntecken (jungfru).
Jag ska fortsätta på tatueringen den 8:e mars, färgifyllnad, och förhoppningsvis får jag då till några snygga foton att lägga upp på hela tatueringen...

En annan milstolpe som hänt mig under det senaste halvåret är mitt förhållande till min mamma.
Vi har i princip haft det jobbigt-omöjligt fram och tillbaka under de senaste fem åren. Efter att jag fyllt arton hittade jag en ny möjlighet, och det var också då vi började bråka som mest. Eftersom jag genom åren blivit äldre och därmed vågat stå på mig själv mer - har det lett till att min mamma blivit ännu mer förbannad. Vilket då i sin tur har lett till min nya tillvaro; det går inte en vecka utan att jag sover borta minst två dagar i veckan.
På ett sätt är det helt underbart, jag känner ju verkligen hur den dåliga energin flödar så fort jag kommer hem. Men å andra sidan är det otroligt jobbigt att inte ha ett fast ställe - ett hem - att komma hem till efter skolan. Men, om allt går som det ska kommer jag och Valter ha en lägenhet i juni. En etta på Såggatan i Majorna. Helt jävla underbart.
Det kräver ju dock att Valter måste dels ha hittat ett extra jobb och dels ha ett körkort så snart som möjligt (krav från hans pappa som äger lägenheten), och även att jag måste ha ett fast jobb när jag slutar skolan.

Så man kan ju fan hoppas att fröken Fortuna ler mot en.
Hon har ju inte gjort det på senaste tiden.

Save my last dinner.

2008-02-20T23:45:00.000+01:00

Jag byter blogg. Efter att inte ha skrivit på ett halvår känner jag att jag behöver lite ombyte, lite nystart. Lite både och.
Den som ändå är intresserad av mitt dåtida kan ju kolla den dåtida bloggen - idahay.blogg.se.
Om man måste.
Nu är jag här, det känns ju..ball.

Vi hörs.